Idag

Idag gör vi ett avbrott från det normala. Jag tänker lämna ut mig, jag kommer nog vara så privat jag någonsin tänker bli i denna blogg. Jag har en vit pärm hos mig. Denna pärm är nog det obehagligaste och vidrigaste som finns för mig. Denna innehåller nog för mig något så svart och obehagligt att jag inte vågar titta i den. Jag öppnar den lite grann ibland läser några sidor och sen infinner sig den där känslan. Jag vill rusa ut och kräkas, och tårarna bränner bakom ögonlocken. På pärmen står det vårdnadsutredning och handlar om mamma och pappas strid om mig. I denna pärm har min mamma samlat alla papper från deras vårdnastvist. Så med andra ord är det mammas strid främst som är dokumenterad här. Jag kände knappt min far, minnena från honom är vaga och få. Han gick bort när jag var 6. Jag vet att min mamma ville skydda mig från pappa, men i princip är allt från honom raderat och det ända jag har är denna vita pärm fylld med allt detta svarta. Ironiskt att pärmen är vit då pärmen är fylld av ondska. Fylld med hat och kamp. Jag känner mig förvirrad när jag läser dessa sidor, allt jag minns är glada minnen från pappa och inte alls dessa obehagligheter. Ändå vet jag när jag läser sidorna att det är sanning. Jag vet för att jag kan känna det i hela mig, jag vet för att jag har hemsökt av drömmar som är obeskrivbara under febertoppar. Detta som jag inte kan minnas har format det liv jag lever idag på många vis.
Vid 22 års ålder skulle jag vilja säga att saker och ting börjar räta ut sig för mig. Jag har hittat en balans i livet, jag missar ibland och hamnar tillbaka i det svarta hålet, men jag tar mig fort därifrån och inträffar ganska sällan nu. Jag trivs i skolan och den funkar, jag har kören som ger mig en vitamin kick varje måndag. Andreas som finns där för mig och orkar med mig. Jag får ju erkänna att jag kan vara rätt besvärlig emellanåt när det svarta äter upp mig. Om jag skulle göra en utvärdering av mitt liv skulle jag säga att saker och ting håller på att reda upp sig för mig, men den där pärmen, den där pärmen skrämmer fortfarande skiten ur mig. Den får mig helt ur balans och jag väntar fortfarande på den dagen jag är stark nog att våga sätta mig ned i pärmen och verkligen läsa den, gärna tillsammans med min mamma så att hon kan förklara all denna juridiska rappakalja som advokaterna har sänt emellan varandra. Allt är så sterilt och utelämnat från känslor, och det är dem jag vill åt. Känslorna bakom dessa ord, vad var det som skedde egentligen?
Jag tror jag tar och stuvar in pärmen längst in i garderoben ett tag till....