Jul

Jag åkte upp till familjen uppe i Södertälje i fredags det är därför bloggandet har avstannat en aning. Jag hinner bara inte, sen jag har kommit hit har jag varit på stan nästan hela tiden och julshoppat. Jag själv handlade alla mina julklappar tidigare för att slippa trängas i butikerna, men istället fick jag följa med mamma och handla. Detta skulle väl vara helt okej, om det inte vore för lillasyster Amanda. Min lillasyster är 18 år yngre än jag och bara 4 år, och tycker att gå runt i affärer är lagom spännande. Som tur för henne håller hon sig oftast sysselsatt ändå, så fort man släpper blicken från ungen hör man ett butiksbiträde skrika till att det är en unge som gått in i skyltfönstret. Gissa vems? Ja, så klart det är Amanda som står bland skyltdockor och vassa stjärnor av glas. När hon inte hittar på bus eller skriker gör hon väldigt gulliga saker också, som idag när jag stod i provrummet och hon utbrister att jag är den finaste i världen. Ingen annan kan vara lika fin i kläderna som jag. Det är helt godtagbar komplimang, man har ju hört att barn är så ärliga alltså det måste ju vara sanning om det kommer från en 4 åring.

Idag

Idag gör vi ett avbrott från det normala. Jag tänker lämna ut mig, jag kommer nog vara så privat jag någonsin tänker bli i denna blogg. Jag har en vit pärm hos mig. Denna pärm är nog det obehagligaste och vidrigaste som finns för mig. Denna innehåller nog för mig något så svart och obehagligt att jag inte vågar titta i den. Jag öppnar den lite grann ibland läser några sidor och sen infinner sig den där känslan. Jag vill rusa ut och kräkas, och tårarna bränner bakom ögonlocken. På pärmen står det vårdnadsutredning och handlar om mamma och pappas strid om mig. I denna pärm har min mamma samlat alla papper från deras vårdnastvist. Så med andra ord är det mammas strid främst som är dokumenterad här. Jag kände knappt min far, minnena från honom är vaga och få. Han gick bort när jag var 6. Jag vet att min mamma ville skydda mig från pappa, men i princip är allt från honom raderat och det ända jag har är denna vita pärm fylld med allt detta svarta. Ironiskt att pärmen är vit då pärmen är fylld av ondska. Fylld med hat och kamp. Jag känner mig förvirrad när jag läser dessa sidor, allt jag minns är glada minnen från pappa och inte alls dessa obehagligheter. Ändå vet jag när jag läser sidorna att det är sanning. Jag vet för att jag kan känna det i hela mig, jag vet för att jag har hemsökt av drömmar som är obeskrivbara under febertoppar. Detta som jag inte kan minnas har format det liv jag lever idag på många vis.
Vid 22 års ålder skulle jag vilja säga att saker och ting börjar räta ut sig för mig. Jag har hittat en balans i livet, jag missar ibland och hamnar tillbaka i det svarta hålet, men jag tar mig fort därifrån och inträffar ganska sällan nu. Jag trivs i skolan och den funkar, jag har kören som ger mig en vitamin kick varje måndag. Andreas som finns där för mig och orkar med mig. Jag får ju erkänna att jag kan vara rätt besvärlig emellanåt när det svarta äter upp mig. Om jag skulle göra en utvärdering av mitt liv skulle jag säga att saker och ting håller på att reda upp sig för mig, men den där pärmen, den där pärmen skrämmer fortfarande skiten ur mig. Den får mig helt ur balans och jag väntar fortfarande på den dagen jag är stark nog att våga sätta mig ned i pärmen och verkligen läsa den, gärna tillsammans med min mamma så att hon kan förklara all denna juridiska rappakalja som advokaterna har sänt emellan varandra. Allt är så sterilt och utelämnat från känslor, och det är dem jag vill åt. Känslorna bakom dessa ord, vad var det som skedde egentligen?
Jag tror jag tar och stuvar in pärmen längst in i garderoben ett tag till....

Jag flyttade inte till, jag flyttade ifrån

Redan vid 15 års ålder kände jag rastlösheten i kroppen, jag bodde i Nyköping och det var inte stället för mig. Nyköping är perfekt för barnfamiljer som vill bo nära Sthlm, men ändå få det där lite mysiga och småstads grejen. Vad dessa barnfamiljer inte inser är att Nyköping fortfarande är en liten småhåla i mångt och mycket. De som inte är inflyttade stockholmare är av en helt annan mentalitet. Där är det fortfarande man går ut gymnasiet skaffar sig ett jobb om man har tur (nej det där med universitet eller högskola är fortfarande suspekt), man slår sig ned i en lägenhet och bildar familj. Oftast är det ett öde som drabbar den snyggaste tjejen i högstadiet som var populärast som alla killarna ville ha men kunde inte få, för hon var ju tillsammans med han som var det så lovande hockeyproffset. Senare visade det sig att han var kanske inte fullt så lovande och den glammiga världens som NHL-fru blev inte av, istället sitter man i en lägenhet med två ungar, en avdankad kille som kanske super lite för ofta med polarna och går på soc.
Allt detta flydde jag ifrån så fort jag hade något som helst val. Jag sökte till ett gymnasium utanför Nyköping så pass långt att pendla skulle bli svårt.

Nu är det dags att bli sambo och trots att jag vet att detta inte är samma scenario, känner jag ändå lite av denna rädsla krypa i mig igen. Tänk om jag hamnar i en 3:a på rosengård med "Steffo" och tjugo ungar hängandes kring bena?

Jag menar inte att de i klasskamrater som valde denna väg nödvändigtvis har valt fel, men det är definitivt inte min väg. Jag vill plugga, arbeta och bygga upp något för mig innan jag skaffar barn.
Kan tillägga att jag inte heller är född i Nyköping utan var en såndär inflyttad en. Flyttade till Nyköping när jag var 12.

Lejonen

Skrev tidigare ett inlägg där jag nämnde Lillehem och min lekamrat Samuel.

Samuel och jag vi lekte mycket, hela dagarna lekte vi. Ofta lekte vi att vi är djur. En gång lekte vi att vi var lejon, jag var mamma lejon och Samuel var pappa lejon. Den leken innefattade sånt som lejon brukar göra, som jaga och para sig (för lejonungar måste man ju ha).
Mitt i leken utbrister Samuel nästan gråtfärdig: Nu vill jag vara lejonmamma och föda lejonungar!

Ett varmt minne för en feminists hjärta.

Barn?

Jag vill ha barn i framtiden det vill jag, men jag kan bara inte förlika mig med tanken att ett barn skulle växa inom mig. Något främmande inuti min kropp, nej det känns inte bra!
Jag brukar fantisera när jag ska gå och lägga mig att det är Andreas som ska bära barnet istället!
Jag tror jag skulle bli en bättre pappa än mamma om jag ska vara ärlig.

Photo Booth!

Så roligt man kan ha det!
Jag är så jävla lättroad.
Photo Booth är ett superprogram heja Apple!

Andreas sa idag att vi skulle få vackra barn för vi är så söta...
Nå vad säger ni?

Reklamen förstör en hel generation

Toys 'r' us och BR leksaker förstör en hel generation.
Detta är något jag retar mig på varje helg. Slår på tv:n på morgonen för att ha alla dessa komediserier i bakgrunden medans man ligger och mornar sig. Ett smärtfritt sätt att sakta vakna upp och återgå till mitt normala jag, men det går inte lägre jag blir aggressiv och upprörd på morgonen.
Det är för reklamen, det är den jävla reklamen det kör ut till de stackars kidsen!
Reklam för Bratz och något tv-spel med nalle Puh. Var är det för retarderad människa som pratar i bakgrunden? Och varför kan hon inte prata ordenligt? Hennes utal av ordet konsert och konsol är helt verdervärdigt. Det låter som hon säger konstjärten och konsolen som i sol. Här sitter dagens framtid och lär sig att man säger konstjärt och konSOL.
Jag blir så upprörd att jag hoppar ut ur sängen svär några ramsor och pekar på tv:n. Jag ropar upprört: titta Andreas hör du vad dom säger! Det är inte klokt ska barn behöva sitta och lyssna på detta?
Andreas tar det hela med ro och snurrar runt i sängen... Jag förstår inte hur han lugnt kan ligga kvar, förstår han inte att BR leksaker helt förstör en hel generations uttal?