Konversation

Denna konversation ägde rum hemma hos oss för en stund sedan.

Andreas -Du vann, duvan!
Jag -Mmmm
Andreas - Är du min duva?
Jag -Nej, för dom bajsar hela tiden .
Andreas -Men då är du väl min duva?!
Jag -Ja, där slog jag visst hål mitt eget argument.

Diskmaskinen

Minns ni att jag skrev om en diskmaskin? Den som skulle rädda oss från många argumentationer om vem som skulle diska. Ska säga att diskamaskinen fyller sitt syfte utmärkt ingen av oss har grälat om diskmaskinen, men (för det finns ju alltid ett men) jag känner att en ny konflikt är på väg. Den nya konflikten handlar om vem som ska tömma diskmaskinen. Sen diskmaskinen kom hem till oss har bara jag tömt diskmaskinen. Nu denna vecka har jag låtit bli och tror ni att diskmaskinen blivit tömd? Nej, givetvis är den inte tömd, tror Andreas kör på principen att man tar saker ut diskmaskinen när man behöver dem och på så sätt töms den. Detta funkar också, problemet är all den använda disken som skulle kunna ligga i diskmaskinen nu ligger i diskhon och skräpar istället.

Jag flyttade inte till, jag flyttade ifrån

Redan vid 15 års ålder kände jag rastlösheten i kroppen, jag bodde i Nyköping och det var inte stället för mig. Nyköping är perfekt för barnfamiljer som vill bo nära Sthlm, men ändå få det där lite mysiga och småstads grejen. Vad dessa barnfamiljer inte inser är att Nyköping fortfarande är en liten småhåla i mångt och mycket. De som inte är inflyttade stockholmare är av en helt annan mentalitet. Där är det fortfarande man går ut gymnasiet skaffar sig ett jobb om man har tur (nej det där med universitet eller högskola är fortfarande suspekt), man slår sig ned i en lägenhet och bildar familj. Oftast är det ett öde som drabbar den snyggaste tjejen i högstadiet som var populärast som alla killarna ville ha men kunde inte få, för hon var ju tillsammans med han som var det så lovande hockeyproffset. Senare visade det sig att han var kanske inte fullt så lovande och den glammiga världens som NHL-fru blev inte av, istället sitter man i en lägenhet med två ungar, en avdankad kille som kanske super lite för ofta med polarna och går på soc.
Allt detta flydde jag ifrån så fort jag hade något som helst val. Jag sökte till ett gymnasium utanför Nyköping så pass långt att pendla skulle bli svårt.

Nu är det dags att bli sambo och trots att jag vet att detta inte är samma scenario, känner jag ändå lite av denna rädsla krypa i mig igen. Tänk om jag hamnar i en 3:a på rosengård med "Steffo" och tjugo ungar hängandes kring bena?

Jag menar inte att de i klasskamrater som valde denna väg nödvändigtvis har valt fel, men det är definitivt inte min väg. Jag vill plugga, arbeta och bygga upp något för mig innan jag skaffar barn.
Kan tillägga att jag inte heller är född i Nyköping utan var en såndär inflyttad en. Flyttade till Nyköping när jag var 12.