Det fula i mig...

Jag är ogin elak och småaktig idag...
Förstår inte varför jag tar illa vid mig, men det gör jag. I en låda ligger ett löfte om att älska för evigt.
Det gick ju naturligtvis inte, vem kan lova sådant vid 16? 3,5 år höll det dock, och det var lång tid bara det med tanke på att vi ville olika saker och olika behov. I efterhand är jag glad att vi inte la ner fler år på oss, det var bäst för oss båda att vi delade på oss. Är glad att jag drog ur proppen ur något som levt på konstgjord andning så pass länge. Det är nu nästan lika länge sedan vi upplöstes som vi var tillsammans, och behovet att höras av och vara nära varandra är förlänge sedan borta från bådas sida. Sist jag hörde av honom var när Han berättade att han skaffat flickvän (det vill säga han ville berätta hur bra det går för honom nu). Egentligen kontaktade Han mig för att berätta att hans lillasyster tagit en överdos av tabletter ett desperat försök att be om hjälp, men det slutade med att han snackade om hur kär Han var (misstänker att han uttnyttjade sin syster där som en ursäkt att ta kontakt med mig). Hur som helst Han är nu sambo (som jag) och han har tydligen förlovat sig under loppet på drygt ett år. Jag vill inte vara sådan, jag önskar att jag kunde enbart känna glädje för hans skull. Det är läge sedan vi var två, och jag vill att Han ska vara lycklig. Det är som en paradox för är han lycklig upplever jag det som om jag har förlorat. Jag förlorade the ex´s game. Detta spelet känner väl alla till? Att man vill vara lyckligare, mer framgångsrik och givetvis har ett bättre och seriösare förhållande än sitt ex. Om man ska dra det till sin spets så får han gärna gifta sig och skaffa barn, men bara om jag redan gjort detta.
Jag skaffade Andreas först 1-0 till mig. Han flyttade ihop med sin flickvän (jag bodde hos Andreas då, men det var bara tillfälligt tills vi hittade en egen bostad. Detta räknas inte som sambo.) 1-1. Han förlovar sig 1-2 till Han. Nästa steg som jag vet inte ligger långt ifrån om det inte redan ligger en i ugnen är en bebis (han har ALLTID velat bli far tidigt) och då blir 1-3 till Han.
Det är konstigt för vi spelar inte ens i samma liga, jag skulle INTE förlova mig och verkligen inte skaffa kids nu, men ändå känns det som om jag förlorar. Jag är misslyckad och småaktig.
Detta är förmodligen en av de fulaste sidorna hos mig jag visar upp i bloggen just nu, är det bara jag som är så här? Jag känner mig som en kliché från någon amerikansk skitserie, typ glamour.