Rörande

Kollar lite på DR1, där sänder det en svensk dokumentär om ett demensboende i Stockholmområdet. Jag jobbar ju extra inom äldrevården, och tycker att det är ganska intressant att titta på denna typ av program. När jag tittar blir jag helt gråtfärdig, dels för hur fina de är och dels för hur fruktansvärd denna sjukdom är. Det mest rörande i programmet är två gubbar och deras vänskap. De hänger ihop och pratar om allt, komik ibland när de ena gubben mitt i frågar vem den andra är, hjärtslitande blir det när de båda sitter och pratar om hur de försvinner mer och mer, och hur de kanske inte kommer komma ihåg varandra om ett år framöver. Då trillade tårarna ned hos mig. Att man är så dålig att man måste bo på boende, men vara så pass frisk att man ändå är medveten om vad som sker måste vara grymt.