Det där ordet...

Vill bekänna något det inträffade för länge sedan nu och är säkerligen preskriberat, men det sitter i mig som en törn.

Jag var nog en tio, elva år när det inträffade. Jag och min bästis Anna var ganska dramatiska av oss.
Svartsjukedraman när man umgicks för mycket med andra kompisar var ingen ovanlighet.
I ännu en av dessa svartsjukedraman som jag totalt miste vettet och ilskan bubblade i mig, allt kändes orättvist! Då kom det jag skrek hora åt min bästa vän. För att göra det hela värre kunde jag inte heller erkänna att jag gjort fel, nej jag gräver min grav ännu djupare. När jag blir konfronterad av Anna som säger att så får man inte säga blir jag ännu argare och sparkar till en annan vän som står brevid som stöd för Anna.

Jag vill bara säga att jag skäms, jag skäms som människa och kvinna!
Det är nog en av mina mörkaste stunder.
Det jag vill säga är förlåt Anna jag skulle inte ha sagt så till dig!
Och förlåt andra Anna skulle inte sparkat dig på smalbenet!

Jag var ung och dum, men tillräckligt gammal för att veta bättre!