skip to main |
skip to sidebar
Jag är ingen vidare fan av alla hjärtans dag, sitter nog i mig sen den grymt obehagliga rosutdelningen i högstadiet. Där det populära satt med 10-15 rosor från diverse beundrare och kompisar, själv satt jag år efter år utan. Ful och kaxig var ingen vidare kombination bland pojkarna. Hela denna dag är full av ångest där tvåsamheten hyllas, även nu som sambo tycker jag att dagen är högst överreklamerad. Andreas har förstått detta efter att första året gjort misstaget att boka bord på en pretentiös restaurang och jag vägrade sitta med andra par och titta varandra djupt in i ögonen och bara älska varandra. Jag skulle vilja sträcka mig så långt och säga att jag kan vara allergisk mot den grejen. Vid båda våra årsdagarna som jag och Andreas har haft, har jag varit dödligt förkyld och lite febrig. Slump? Me think not... Jag har svårt att vara romantisk på beställning.
Detta år väckte Andreas mig på morgonen och sa, jag har fixat något åt oss till kvällen. Jag mumlar något om sova och lyssnar inte riktigt. Då fortsätter han och säger jag tänkte att vi kunde se på "Bring it on" och "Tio orsaker att hata dig" dom gillar ju du och så har jag en lite överraskning så det blir lite mysigt. Han är fin Andreas, det är precis denna typ av romantik jag kan tänka mig. Lagom otvingad och med chick flicks. Fan vad bra han är.
Glad alla stjärtars dag på er alla.
Andreas bad mig räkna ihop vad alla sakerna jag vill fixa skulle kosta...
Det här kommer att svida.
Bokhyllor (vi tar två till att börja med, men vi behöver 3): 2x1995kr
Soffbord: 2495kr
Golvlampa: 899kr
Taklampa, sovrum: 629kr
Taklampa, kök: 2x319kr
Totalt går kalaset på.... trumvirvel 8731kr
Andreas reaktion var att men det tar ju bara dryga 2 månader att köpa...
Jisses min darling let´s go to IKEA imorgon
Min gubbe jag har nu varit borta ifrån honom i 3 dagar och innan dess när jag var hemma hann vi inte ses speciellt mycket heller, då jag antingen satt i skolan och jobbade med ett projektarbete eller satt på min cykel och tog hand om mina gubbar och gummor i hemtjänsten. Men på fredag ska jag åka hem, jag trodde inte att jag skulle få en så sjuk hemlängtan så fort men redan måndags satte det igång. Jag tänker på hans mjuka hud och det söta leendet som bara är för mig. Jag är medveten om att jag oftast är lite bitsk och lite elak mot min grabb, men jag tycker om honom det gör jag, fast det är roligare att ironisera och raljera än att skriva en massa sentimental smörja som jag häver ut mig ikväll. Det blir så bara Linköping gör mig nostalgisk och gråtmild jag kan inte rå för det. Ni får stå ut med mig, tillbaka i Malmö blir jag mitt bitska jag igen.
Torsdagar är mina dagar, då går Andreas till sitt arbete vid 15.40 och direkt efter jobbet beger sig Andreas till sin innebandy. Andreas beroende på hur kul han har på bandyn och hur hungriga de är efter bandyn kommer hem vid 23-00. Det är ganska skönt att fåra vara ensam tag utan Andreas, men sen mot 22 tiden börjar det bli ensamt och jag börjar sakna min Andreas. Idag har han glömt sin mobiltelefon så nu saknar jag honom extra mycket. Han känns helt plötsligt mycket mer ifrån mig när han inte går att nås om det skulle vara något. Jag kommer heller inte få ett telefonsamtal från honom där han talar om att nu är han på väg hem. Trist.
På jobbet finns det ett gift par som jag träffar lite då och då... De är egentligen inte mina vårdtagare, men man ställer ju upp för varandra.
Detta par har varit tillsammans väldigt länge och de hatar varandra. Jag skojar inte... tanten har bett mig ge sin man lite tabletter. Då pratar vi utöver hans dagliga dos, med motiveringen han tog de inte igår. Jaha men han får nya idag, man ska inte äta dubbla doser för det är farligt!
Mannen är väl den som är sjukast av de två, fast han fixar ändå frukost och annat, medans tanten sitter i soffan heladagarna och tittar på Titanic. Det har nog aldrig varit ett lyckligt förhållande mellan de två, men nu är som sagt tanten starkast. Det har tidigare pågått misshandel då gubben slagit kvinna, tror till och med att polisen varit inblandad vid något tillfälle. Fast detta är före min tid.
Nu är det kvinnan som har övertaget. Mannen får inte äta i samma rum som henne och vi misstänker att hon super till emellanåt och att hon då slår sin gubbe.
Båda vägrar flytta ut ur deras lägenhet ingen vill ta ut skilsmässa, och om någon hamnar på sjukhus saknar de varandra.
De hatar varandra som sagt, men de kan inte leva utan varandra heller...
Jag undrar nu är detta en form av kärlek? Den må vara vrickad, förvriden och helt absurd, men det är nog något form av ömsesidigt band mellan dem? Kan det vara så?
Andreas börjar äntligen ta vårt förhållande på allvar.
Skrev tidigare om hur jag försökte hålla passionen levande mellan oss, och nu har även Andreas börjat anstränga sig.
Igår restan han sig från skrivbordet och utbrister: jag måste gå och bajsa, för det börjar klia i rumpa. Det han menade var att bajsen höll på leta sig ut av sig själv och att det klitlade lite.
Snacka om kärlek!
