Jag har nu velat ha en mops i drygt 3 år och de sista året har jag tjatat och tjatat om en hund. Jag tror Andreas har börjat vekna, det blir nog en liten valp hos oss snart. Problemet är ju att en valp kan kosta allt mellan 13-20', mycket pengar. Det får bli en valp efter sommaren när jag slitit ihop pengarna genom att servera frukost, byta böljor, duscha och trä på stödstrumpor i all oändlighet. Vill man något tillräckligt bara så finner man en väg, och jag vill verkligen ha en valp. Jag behöver en valp av totalt egoistiska skäl. Jag behöver någon som kan älska mig villkorslöst och som inte bryr sig om när jag ligger i soffan och bara gråter. Detta är ett för stort ansvar för Andreas och det vore helt vansinnigt att skaffa ett barn i syftet att älska mig. Nej, en hund är mindre ansvar på det sättet, kan inte fucka up den som med ett barn. Jag har kollat runt och en mops skulle passa mig perfekt. Hunden är liten, men agerar som en stor hund. Den är glad, nyfiken och passar utmärkt med småbarn (jag kommer att skaffa barn sen tror jag, men inte för den ska älska mig). Jag har till och med bestämt vad min hund ska heta Bowie, ska mopsen heta. Fram tills jag får en egen hund roar jag mig med att kolla på mopsar på blocket, medans mitt hjärta gör små skutt när jag ser de små valparna.
Jag antar att de få läsare jag har kvar kommer att ge mig svidande kritik för detta. För min stora längtan och för mitt behov av villkorslös kärlek som en hund ska få fylla. För att hunden på ett konstigt sätt förverkliga mig. Precis på samma sätt som jag får kritik på min syn om att jag skulle skaffa barn nu. Allt jag säger är varför får folk skaffa hundar i avsikt för att bota panikångest? Folk har hundar för att klara av att visats utanför hemmet utan att få panikångestattacker. Jag vill skaffa en hund för gråten, för det tomma och för att bli bekräftad som värdefull. Jag är inte stolt, men mänsklig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar