torsdag 26 juni 2008

Min far och jag

Efter att ha läst det här inlägget är kan jag inte låta bli och tänka på min egen familj och främst då på min far som gick bort när jag var liten. Jag avundas Peter något så oerhört. Det kanske verkar konstigt, men han har en så tydlig och klar bild av sin mamma och många fina minnen att kunna dela med sig av. Jag var väl drygt 6 år när min pappa gick bort. När han gick bort hade jag inte träffat honom på flera månader efter en lång och utdragen vårdnadstvist, och tidigare när jag fick träffa honom var det en gång i månaden tillsammans med en övervakare. Min pappa är mest någon som finns i fotoalbumen och i pärmen med rättsliga dokument från vårdnadstvisten som mamma gav mig när jag var 14. Min bild av pappa är så skev, jag har ingen uppfattning alls vem han var. Allt jag har är uppgifter om vilket monster han var, hur han ljög, förskingrade och berövade mig på min barndom. Så varför skulle jag då vilja veta mera kan man tycka, men jag vill det han var min far och trots allt detta älskade jag honom som bara ett barn kan göra. Det måste bara finnas en människa också bakom monstret och jag önskar att jag kände honom trots allt elände. Jag har ännu inte sörjt över hans död och heller inte tagit något avsked då jag inte fick gå på hans begravning. Jag vet nu att det inte var mitt fel och mycket har jag själv arbetat mig igenom och sörjt över, men hans död och möjligheten att lära känna honom har jag ännu inte bearbetat. Det är liksom tomt där som ett hål bara och nu har det blivit försent att börja sörja. Jag lever med ett tomt hål i mig efter min far. Därför avundas jag Peter jag önskar att jag kunde sörja och att jag någon gett mig möjligheten att få sörja.

1 kommentar:

magnus sa...

Är ju inte utan att man blev lite tårögd när man läste inlägget du länkade till...